En tidsresa i Estlands historia med guiden Inge som utmärkt ciceron inleddes med en rundtur i Tartu och en promenad på Toomemägi (Domberget).
Tartu nämns i ryska annaler 1030 och har i tiderna varit stad i det ryska, danska, svenska eller tyska väldet och lystrade länge till namnet Dorpat. Stadsdelarna har speciella karaktärer. Karlova t.ex.är ett område med gamla låga trähus där det förr bodde fattigt folk, en del hus är numera renoverade och stadsdelen är trendig. Tammelinn har vackra egnahem från 1920-talet, Maaria är stadsdelen med sjukhus och hälsocentraler. Tähtvere är den mest prominenta stadsdelen med funkishus, där kulturpersoner gett gatorna namn. Här finns även sångstadion, ett måste för det sjungande folket. Supilinn, soppstaden, är staden med en alldeles speciell charm, som bebos av studeranden och konstnärer. Emajõgi (moderfloden) flyter genom Tartu och förenar Võrtsjärv i väster med Peipusjärv i öster.
Toomemägi är en viktig del av Tartus gamla stad med sin natursköna park och sevärdheter. Vid arkeologiska utgrävningar har man här funnit rester av en fornborg från 500-talet. Man kan med rätta påstå att hela Tartus intellektuella och andliga centrum befinner sig just här på Domberget. Området med byggnader, bl.a. observatoriet och gamla Anatomicum hör till Tartu Ülikooli. Universitetet grundades 1632 av Gustav II Adolf, som står staty i parken tillika med mången annan märkesman. I parken finns också två intressanta broar, Englabron (bro i engelska parken) och Djävulsbron. Raekoja plats, rådhustorget vid foten av Domberget är stadens absoluta centrum med kaféer och restauranger och som nu, terrasser, omgivna av vackra hus och gator. Fontänen med de kyssande studenterna vittnar om att Tartu är en universitets- och skolstad, en viril stad som lever dygnet runt året om.
Tidsresan fortsatte i Nationalmuseet (Eesti Rahva Muuseum). Det moderna glaspalatset några kilometer utanför Tartu öppnades senaste höst. Byggnaden är en 350 m lång skapelse i form av en landningsbana, kanske just därför att den uppförts på ett gammalt flygfält. Vi besåg utställningen ”Möten” med sju teman: frihetstiden, livet bakom järnridån, modern tid, bokens era, kristendomens intåg, metallåldern och stenåldern. Montrar med allehanda föremål, filmer, ljud, installationer mm. inviger besökaren i respektive tema genom ingående beskrivning på pekskärmar. Utställningstekniken är ultramodern och utställningen i sig är genomsyrad av en stark nationalkänsla i esternas eget museum. Tyvärr var tiden för kort för att närmare bekanta sig med t.ex. den permanenta utställningen ”Ekon från Ural”, som belyser de finsk-ugriska folken i Ryssland.
En tidsresa via Sibulatee (Lökvägen) förde oss genom flera gamla byar från 1920-talet. Gammaltroende ortodoxa från Ryssland hade sökt sig en fristad och slagit sig ned vid västra stranden av Peipusjärv. Deras liv och leverne tog vi del av i Varnja hembygdsmuseum. Nutiden har trängt sig på även här, men äldre gammaltroende lever fortfarande ganska isolerat och livnär sig på odling av lök (Peipus sibul) och fiske.
Ettornas sista etapp i Tartu regionen var slottet på Alatskivi, som baron Arved von Nolcken uppförde på 1880-talet. Balmoral i Skottland har troligen varit förebild. Efter nationaliseringen av estnisk egendom 1919 har slottet sett en och annan komma och gå. Nu har det uppstått i sin forna anda och nära nog satts i sitt forna skick med nya ägare. Och vi upplevde en rekonstruktion av familjen von Nolckens liv på Alatskivi. Hoppas det föds många barn på gården när de har ett eget storkbo, som ettorna flitigt fotograferade.
Text och foto Birgit Rantala
